Kulturmiljö är hela den av människor påverkade miljön som i varierande grad präglats av olika mänskliga verksamheter och aktiviteter. En kulturmiljö utgör en kontext som kan innehålla föremål, ortnamn eller traditioner som är knutna till platsen.
Kulturmiljöarbete, såväl det offentliga som det som bedrivs av civila samhällets organisationer skapar förutsättningarna för människor att göra anspråk på kulturarv genom att bevara, använda och utveckla kulturmiljöer. Offentligt kulturmiljöarbete är de organiserade processer som hanterar kulturmiljöer i samtiden. Utifrån samtidens premis - ser värderas, väljs, bevaras, används och utvecklas de spår från det förflutna som framtida generationer kan förhålla sig till. Kulturmiljöarbetet möjliggör identitetskapande processer på såväl nationell, regional som lokal nivå.
Ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas,
Människors delaktighet i kulturmiljöarbetet och möjlighet att förstå och ta ansvar för kulturmiljön,
Ett inkluderande samhälle med kulturmiljön som gemensam källa till kunskap, bildning och upplevelser, samt
En helhetssyn på förvaltningen av landskapet som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen.
De fyra målen är beslutade av regeringen och gäller från 2014. Det statliga kulturmiljöarbetet ska ske utifrån målen. Målen ska också vara inspirerande för politik och praktisk på regional och lokal nivå.
Riksantikvarieämbetet har på uppdrag av regeringen och i samverkan med många olika aktörer inom kulturmiljövården tagit fram en vision för kulturmiljöarbetets inriktning fram till 2030.
De här filmerna illustrerar olika sätt att se på och samtala om kulturarv. De som deltar i filmerna jobbar alla med kulturarv och kulturmiljö på olika sätt, som tjänstemän på myndigheter, museer, forskare, skribenter och debattörer.
Tillsammans med projektet Att störa homogenitet vid Örebro läns museum, Örebro kommun och Örebro läns teater anordnade Länsstyrelsen i Örebro en seminarieserie om kulturarv, mångfald och delaktighet. Du hittar de filmade föreläsningarnas och diskussionerna på Länsstyrelsens ytube-kanal:
Göra Sverige sätter fortsatt fokus på praxis som kan variera mellan olika delar av kulturmiljövården. Praxis består av hur saker görs. Lagrummet anges av våra lagstiftare men praxis måste vi själva utveckla och synliggöra. Vi tror att vi gör det bäst tillsammans.
Läs mer om Lagar och Förordningar >>
Reflektionsfrågor:
Pratar vi tillsammans i min organisation om hur begrepp i lagar och förordningar ska tolkas och kommuniceras till andra?
Vem initierar det samtalet?
Har vi återkommande återkoppling kring hur organisationer och myndigheter vi samarbetar med förstår de bestämmelser som reglerar vårt arbete?
Bedriver vi någon utbildningsinsats kring kulturmiljöarbete?
Finns det grupper som vi upplever att nå eller hamnar i konflikt med kring vårt kulturmiljöarbete?
Hur hanterar vi det i organisationen?
Ger lagar och förordningar ett stöd i det arbetet?
Förväntningarna på kulturmiljövården har ökat med den nya politiken för kulturarv och de mål som gäller för kulturmiljöarbetet sedan 2014. Hur ska vi som jobbar med kulturarv klara av den förändring som krävs för att leva upp till de förväntningar som ställs? Hos många som arbetar med kulturmiljövård finns en osäkerhet inför de framtida yrkesroller som förändringarna och förväntningarna medför.
Många som arbetar i kulturmiljövården upplever att det ”etablerade kulturmiljöarbetet” är hotat. Inom länsstyrelserna slits handläggare mellan den traditionella kärnverksamheten, handläggningen enligt Kulturmiljölagen, och nya anspråk från andra sakområden. Det löpande anslaget till kulturmiljövård har minskat i värde samtidigt som nya uppgifter har kommit till. Det kräver en striktare prioritering. Museerna är inte längre ensamma i rollen som “konsulter”. Fler och fler privata konsultföretag får del av de uppdrag inom kulturmiljövårdens område som kommer från länsstyrelser, kommuner, fastighetsägare och exploatörer. Många företag nischar sig mot speciella typer av uppdrag.
Sakkunnig experter inom kulturmiljövården är idag mer efterfrågade än någonsin. Även om våra roller förändrats kommer kompetensen även i framtiden utgå från en vetenskaplig grund, oavsett om vi representerar offentligt finansierad kulturmiljövård eller arbetar som konsulter. Men villkoren för kulturmiljövårdens arbete diskuteras i allt högre grad av andra politikområden.
Kulturarvets politiska funktion har blivit tydligare under de senaste decennierna både internationellt och i Sverige. Samtidigt pågår en debatt, särskilt inom museisektorn, om förhållandet mellan kulturarv och politik där “armlängds avstånd till politiken” blivit en central fråga. Det krävs kunskap för att kritiskt granska och ta ställning till alla de inspel och anspråk som ställs på sektorn. Kulturmiljövården kan inte vara trovärdig om den fjärmar sig från den diskussion som förs i samhället. Expertrollen blir i det perspektivet att, utifrån tillgänglig kunskap, prioritera bland de anspråk som ställs, men också att initiera arbete med sådana kulturarv och kulturmiljöer som annars skulle förbises. Vi behöver vara medvetna om att det som den kulturmiljövården hanterar, som handläggare, beställare eller utförare, blir ett ”offentligt sanktionerade kulturarv”.
Inkluderande perspektiv är möjliga att applicera på kulturmiljöer och kulturarv från alla tider, men uppfattningen om vad som är kulturhistoriskt värdefullt förändras över tid. Så har det varit ända sedan de “vetenskapsfält” som sektorn grundas på kom till och sedan det som idag kallas kulturmiljövård en gång blev en del av “offentligheten”. Vi kan med andra ord konstaterat att om kulturarvet ska ha en samhällsrelevans i samtiden behöver vi som arbetar inom kulturmiljövården vara beredda att delta i ett samhälleligt samtal om vilken funktion kulturarv har i dag, vad som värderas, varför och vad kulturarv representerar. Det betyder inte att det som gjordes förr eller det som vi gör idag är fel. Vi behöver både respektera det som tidigare generationer tillmätt betydelse och försöka förutse vad framtidens kulturarv skulle kunna vara. Arkeologi, bebyggelse och landskap kommer även i fortsättningen vara kulturmiljövårdens kärnområden och de resurser vi har i form av inriktningsdokument, legalt system och ekonomiska resurser är våra främsta arbetsredskap. De förändras långsamt. Den stora utmaningen är att arbeta med redskapen på nya sätt och att omsätta förändrade målsättningar och visioner i handling.
Genom vår vetenskapligt grundade kompetens har vi som arbetar med kulturmiljö en särskild möjlighet att utifrån kulturmiljöer och samlingar bidra till och förmedla historisk belysning av dagsaktuella företeelser och medla i en medial åsiktsström, där förflutenheten riskerar att relativiseras utifrån avsändarens intresse.
Den klassiska yrkesbakgrunden för kulturminnes- och senare kulturmiljövårdens personal var länge en fil kand med betoning på ”museiämnena” arkeologi, etnologi eller konstvetenskap. Idag är många specialiserade på t ex arkeologi, byggnads- eller landskapsvård och det finns flera utbildningar som inriktar sig på kulturmiljövård. Masterexamen blir allt vanligare i och med att sektorn ”föryngras”, några har ytterligare akademisk utbildning på licentiat eller doktorsnivå.
Vi tenderar att bli allt mer “inboxade” utifrån våra utbildningsbakgrunder. Arkeologer jobbar med arkeologi, antingen som grävande arkeologer i fält, konsulter i samband med miljökonsekvensbeskrivningar, eller som handläggande arkeologer. Antikvarier jobbar med byggnadsvård, byggnadsminnen, kyrkor och kulturlandskap antingen som handläggare eller som konsulter. Konsulterna får uppdrag av myndigheter, fastighetsägare och andra “exploatörer”.
Dessutom har fler yrken viktiga roller i arbetet med kulturmiljön. Idag arbetar samhällsplanerare, arkitekter, ingenjörer, kulturgeografer, biologer, informatörer, hantverkare och många flera med kulturarvs- och kulturmiljöfrågor. Genom de samlade bedömningarna och den breda expertis vi har i organisationen kan även andra kompetenser blandas in i kulturmiljöarbetet, t ex biologer, limnologer, MR-specialister…
Vid museer, arkiv och i kulturhistoriskt värdefulla besöksmål vårdas samlingarna av föremålsantikvarier, konservatorer, arkivarier och bibliotekarier m fl, men också av personer som saknar formell utbildning inom sektorns traditionella ämnen. Museipersonal kan vara kulturgeografer, biologer och trädgårdsmästare med grönt kulturarv som specialitet. Många museer har pedagoger, ofta med kulturhistorisk utbildning, som arbetar med levandegörande och förmedling av kulturmiljöer. Det finns “frontpersonal” som t ex receptionister och butikspersonal som spelar en viktig roll i mötet med t ex besökande allmänhet. Många museer och besöksmål har serveringar som har kulturarvstema, även måltid kan handla om kulturmiljö och inkludering.
Riksantikvarieämbetet(RAÄ) är den centrala myndighet som har huvudansvaret för kulturarvsfrågor i Sverige. RAÄ ansvarar för samverkan och samordning med andra myndigheter på central nivå i frågor som påverkar kulturarvet. Riksantikvarieämbetet har den nationella överblicken över landets kulturmiljöarbete. Ett nytt uppdrag är att vara central myndighet ett antal nationella museer.
Riksantikvarieämbetet är vägledande för andra aktörer inom kulturmiljövården. Arbetet med verkställighetsföreskrifter och vägledningar enligt Kulturmiljölagen är centralt både för de regionala myndigheternas arbete och för den samhälleliga rättssäkerheten. I samverkan med Boverket arbetar Riksantikvarieämbetet också med frågor som rör kulturmiljön i PBL och Miljöbalken. Riksantikvarieämbetet deltar också i flera andra samverkansgrupper och representerar kulturmiljövårdens intressen när myndigheter på central nivå möts.
Boverket är den statliga myndigheten för samhällsplanering, stadsutveckling, byggande och boende. Ett centralt uppdrag är att arbeta för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Boverket har flera anställda som är sakkunniga inom kulturmiljöområdet. Boverket är den myndighet som samordnar Miljöbalkens riksintressen och utfärdar verkställighetsföreskrifter och vägledningar för Plan- och bygglagen. Boverket har en kunskapsbank på nätet. De avsnitt som handlar om kulturvärden och kulturmiljöer enligt MB och PBL har utvecklats tillsammans med Riksantikvarieämbetet.
Kunskapsbanken finns på den här länken:
http://www.boverket.se/sv/pbl-kunskapsbanken/allmant-om-pbl/teman/kulturvarden/
Verket förvaltar många kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som ägs av staten, men också byggnader som innehåller institutioner som är av betydelse för kulturmiljövården, t ex flera museibyggnader. En stor del av dessa byggnader är statliga byggnadsminnen. Verket förvaltar också omfattande markarealer, t ex renbeteslandet och jordbruksmark som tillhör de statliga byggnadsminnena. Dessutom förvaltar SFV utländska ambassader. Verket har i uppdrag att utveckla beståndet så att det är ekonomiskt hållbart. Det sker genom omfattande uthyrningsverksamhet som å ena sidan kan begränsa tillgängligheten för allmänheten men å andra sidan kan bidra till att utveckla fastigeternas potential som kulturhistoriskt intressanta besöksmål. För ett antal av de slott som finns i fastighetsbeståndet skrivs avtal med ”slottsarkitekter” som aktivt deltar i gestaltning och utveckling av de objekt man har särskilt ansvar för. SFV handlar upp konsulter som på olika sätt arbetar med de kulturmiljöer verket förvaltar. Det kan handla om kulturhistoriska bedömningar, projekteringar och informationsprojekt. SFV samverkar med lokala aktörer, t ex kommuner och hyresgäster i de orter där man ha kulturfastigheter.
Verkets kompetensmässiga tyngdpunkt ligger på arkitekter, ingenjörer, byggnadstekniker och fastighetsförvaltare. Flera av arkitekterna har kompletterande utbildning som restaureringsarkitekter. Angränsande yrkesgrupper finns också inom verket, bl a i forma av antikvarier, inredningsarkitekter, landskapsarkitekter med trädgårdskompetens, ingenjörer, projektledare (ingenjörer, arkitekter), fastighetsekonomer, jurister, informatörer och agronomer. Dessutom lämnar SFV uppdrag till konsultföretag med olika specialistkompetenser, t ex inom konservering, projektering och information.
Naturvårdsverket förvaltar landskap med kulturhistoriskt värdefullt innehåll genom de naturreservat som lösts in av staten. I många av dessa reservat finns spår som berättar om människans utnyttjande av naturen. I flera naturreservat ingår bebyggelse eller bebyggelselämningar. För det praktiska arbetet i reservatet har NV i många fall avtal med länsstyrelserna om förvaltningen av reservaten. Liksom RAÄ tar NV fram väg- och handledningar inom sin myndighetssfär.
Naturvårdsverket arbetar aktivt med tillgänglighet. Tillsammans med RAÄ och SFV har NV: bl a tagit fram en utbildningen för hur tillgängligheten kan ökas i offentliga miljöer som reservat och offentliga byggnader. Det finns också en vägledning för tillgängliga miljöer:
https://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6562-1.pdf?pid=8057
Verket ansvarar för de allmänna vägarna och kommunikationerna i Sverige. Bland annat har man utpekade ”kulturvägar”, klassat broar, vårdat milstenar och biologiskt kulturarv. Verket anlitar i sig underkonsulter för sitt kulturmiljöarbete men har även egen personal.
Fortifikationsverket förvaltar fastigheter med kulturhistoriskt värde. Arkitektkompetens finns i organisationen men verket ger också uppdrag till konsulter.
Universitet och högskolor med utbildningar inom kulturmiljövårdsfältet (bl a de traditionella ämnena arkeologi, etnologi och konsthistoria) är t ex främst Göteborgs universitet, Uppsala universitet, Umeå universitet, Stockholms universitet, Lunds universitet, Linnéuniversitet. Några har också specialistutbildningar t ex DaCapo vid Göteborgs universitet (Hantverk och trädgårdsmästare med historisk inriktning) och Mitthögskolan som har en utbildning i möbel- och byggnadshantverk). Arkitektutbildningar finns vid KTH, Chalmers, Lund och Umeå. Det finns också många som är utbildade vid utländska lärosäten, t ex de danska arkitekturskolorna som har hög profil när det gäller arkitekturhistoria och stadsplanering. Konservatorsutbildning finns vid Göteborgs- och Uppsala universitet (Campus Visby). UU Campus Visby har också utbildning för föremåls antikvarier. Kulturarvsfrågor kan också inkluderas i undervisning vid lärosäten som har t ex historia, idé och lärdomshistoria, kulturgeografi, genusvetenskap, mediakunskap, samhällsvetenskap o s v. SLU är en stark aktör beträffande gröna kulturarv och driver CNV (arbetar med interpretation).
Myndigheten sammanställer statistik och analyserar resultat av kulturpolitiken. Tillsammans med Riksantikvarieämbetet arbetar myndigheten med att sammanställa och utveckla statistik för kulturmiljöarbetet. En första rapport gavs ut 2016.
Länsstyrelsens är en regional, statlig myndighet. Uppdraget är att omsätta statens politik i praktik inom de ansvarsområden som myndigheten har tilldelats genom lagstiftningen eller tilldelning genom politiska beslut. Länsstyrelser jobbar med kulturmiljöarbete utifrån statens mål för kulturmiljövård, RAÄ:s vision och de lagar, förordningar och övriga mål som påverkar verksamheten. Länsstyrelsen är tillståndsmyndighet, beslutsmyndighet och tillsynsmyndighet, bland annat för Kulturmiljölagen, Miljöbalken och Plan- och byggnadslagen. Länsstyrelsen disponerar medel för kulturmiljövård och kan både stödja andra aktörer och jobba med egna projekt, t ex kunskapsunderlag, ofta i samverkan med andra aktörer. Uttolkar lagstiftning, hanterar överklaganden och dömer i tvister som rör kulturarv- och miljöfrågor. Många gånger är myndigheternas jurister ett viktigt stöd i handläggningen av konkreta ärenden eller i upphandling som kan bli aktuell i kulturmiljöprojekt.
Samtidigt som kulturmiljövården har i uppdrag att värna om det fysiska kulturarvet förväntas länsstyrelsen göra samlade bedömningar utifrån de olika allmänna intressen som myndigheten företräder och som fastställs i bl a Miljöbalken. Det innebär att avvägningar kan utfalla till kulturmiljöns nackdel.
Landets länsstyrelser samverkar genom KMV-forum i strategiska frågor som rör kulturmiljövårdsarbetet.
Inom regioner och landsting finns personal som jobbar med handläggning och fördelning av de medel till kulturlivet som kanaliseras genom kulturrådet. Det rör sig dels om medel till regionala aktörer som t ex arkiv och museer, det kan också röra sig om kulturprojekt som kan röra kulturarv mm. De flesta län har en kulturplan som styr hur medlen ska fördelas under den period som planen gäller. Inom regioner och landsting finns också personal som arbetar med t ex näringslivsutveckling och turism. Dessutom arbetar många regioner och landsting med samhällsplanering på den regionala nivån.
En central fråga för landsting och regioner är hälsofråga. Kulturarvet kan vara en viktig resurs för hälsa och välbefinnande, t ex genom projekt som handlar om kulturarv i vården.
De statliga museerna bedriver metodutveckling och forskning som är viktig för kulturmiljövården. De är också myndigheter med olika ansvarsområden. I myndigheten Statens Historiska Museum (SHM), t ex, ingår flera museer. Som myndigheten har SHM särskilt i uppdrag att bidra till kunskap om och perspektiv på vår historia och samhällsutveckling, samt vissa myndighetsuppgifter som rör deltagande fördelningen av fynd från arkeologiska utgrävningar. De statliga museernas samlingar, permanenta och tillfälliga utställningar bidrar till att illustrera perspektiv på kulturmiljöer och kulturarv. Flera har samtidigt myndighetsuppgifter.
Länsmuseerna arbetar med kulturmiljövård på olika sätt. Omfattning och inriktning varierar. De flesta länsmuseer har antikvarier som lämnar råd om byggnadsvård, bistår kommuner och andra vid t ex bygglovs och planeringsarbete. Många länsmuseer arbetar också med uppdragsbaserad kulturmiljövård. Det kan handla om arkeologer som genomför utgrävningar i samband med exploateringar eller byggnadsantikvarier som fungerar som medverkande i byggnadsvårdsärenden eller tar fram underlag i planeringsprocesser. De flesta museer driver också projekt som syftar till att bygga upp kunskap om kulturmiljön. Sådana projekt drivs ofta i samverkan med andra parter, t ex länsstyrelser, svenska kyrkan, universitet och högskolor. Projekten kan redovisas både i form av utställningar och i skrifter.
Många länsmuseer vårdar kulturmiljöer som också involverar samlingar. Det kan röra sig om gårdar på landsbygden med både byggnader och mark, lägenheter och hus i stadsmiljöer eller industriminnen.
I många städer t ex Stockholm, Göteborg, Malmö, Eskilstuna och Sundsvall, finns stora kommunala museer vars verksamhet liknar de regionala museernas. När det gäller kommunal kulturmiljövård bistår dessa museer de kommunala förvaltningar, t ex vid bygglovs och planeringsfrågor. I en del kommuner finns kommunantikvarier som sköter sådana uppdrag.
Runt om i Sverige finns ett stort antal museer och kulturmiljöer som drivs av stiftelser, bolag, enskilda och ideella föreningar, exempelvis hembygdsrörelsen. De vårdar kulturmiljöer, t ex kulturreservat och museala byggnader med tillhörande samlingar. De har inte något offentligt uppdrag inom kulturmiljövården men kan likafullt vara viktiga aktörer. Utöver att de bidrar till att bevara de kulturmiljöer de vårdar kan t ex lämna råd och upplysningar, göra utställningar som bidrar till att belysa nya perspektiv på kulturmiljöerna och arbeta med forskning.
Information, medlemsförteckning och statistik om museer finns här:
Rapport ”Känn dig som hemma”,
http://www.sverigesmuseer.se/wp/wp-content/uploads/2015/04/Framtidsdokument-1-bladder.pdf
Riksantikvarieämbetet har tagit fram ett stöd för museer i gallringsprocessen:
https://www.raa.se/2017/11/stod-for-museer-i-gallringsprocessen/
Kommunerna har viktiga roller både genom sitt ansvar för lokalt kulturliv och för samhällsplanering. Många kommuner har möjlighet att lämna bidrag till föreningar och till projekt som kan handla om kulturmiljön som resurs för besöksnäring och friluftsliv. Hur kommunerna arbetar med de här frågorna handlar både om vilka ekonomiska resurser en kommun har och den dominerande politiska inställningen till vilken betydelse kulturmiljön har i den enskilda kommuner. Inställningen kan alltså variera märkbart till exempel mellan olika mandatperioder, på grund av skiftande lokal opinion och vilken kompetens som finns i kommunen. Det finns ingen regel som säger att en kommun ska ha kulturhistorisk kompetens. I Plan- och bygglagen finns en övergripande bestämmelse om att kommunen ska ha tillgång till den kompetens som behövs för att tillgodose lagens bestämmelser.
De flesta kommuner har dock någon form av kulturmiljökompetens och personer som på olika sätt jobbar med kulturmiljön, t ex genom kultursekreterare, antikvarier, arkitekter näringslivsutvecklare, planerare och biologer. Kommuner har ansvar för t ex skola och omsorg. I det arbetet kan kulturarv ha en viktig funktion både för lärande och socialt välbefinnande.
Många kommuner arbetar aktivt med Integration. Dessutom äger många kommuner kulturmiljöer. Kulturmiljöer behöver ofta vård och underhåll. I flera kommuner har lyckade projekt genomförts där nyanlända svenskar fått kontakt med arbetslivet. I det arbetet kan kulturmiljöer, som behöver vård och underhåll, vara en tillgång eftersom de också är viktiga som utgångspunkter för samtal kring kultur och kulturarv.
I sådana ärenden som kan leda till överprövningar är det extra viktigt att vara noga med hur kulturmiljövårdens företrädare agerat fram till den punkt då handläggningspraktiken övergår i juridisk tillämpning. Andelen ärenden som berör kulturarv är ännu relativt liten och den juridiska erfarenheten vid domstolarna är därför begränsad. De flesta ärenden som prövats i domstol rör Miljöbalken ( t ex vind och vattenkraft), Plan- och bygglagen ( t ex förvanskning) och Kulturmiljölagens bestämmelser om arkeologiska utredningar, och ändring i kyrkomiljö. Det finns också ett litet antal rättsfall som handlar om byggnadsminnen.
Det finns många föreningar, både på rikstäckande nivå och på lokal nivå som på olika sätt arbetar med kulturarv. Välkända föreningar med riksorganisation är bl a Hembygdsförbundet, Sv föreningar för byggnadsvård, Svenska Industriminnesföreningen, Svenska föreningen för landskapsvård, Nordiska kulturlandskapssförbundet och Svenska fornminnesföreningen. Det finns också mängder av specialföreningar t ex Intresseföreningar för t ex fyrar, mobila kulturarv, kalla krigets kulturarv, lajvsällskap med olika historiska teman, föreningar för kulturväxter, husdjur med mera. Dessa föreningar kan vara viktiga samverkansparter. De större föreningarna kan också ha en viktig roll i samhällsplaneringen eftersom miljöorganisationer, inom vissa ramar, har talerätt och kan överklaga myndighetsbeslut som är till skada för kulturmiljön.
Svenska kyrkan, frikyrkorörelser, judiska, katolska, ortodoxa, olika islamska, buddistiska och andra församlingar/föreningar/samfund eller motsvarande som representerar religioner som kommit till Sverige både i äldre och modern tid har stor betydelse för kulturmiljön. De kan både äga och förvaltar fastigheter och på andra sätt vara aktörer i kulturmiljöarbetet. Det finns mängder av kulturhistoriskt intressanta byggnader, begravningsplatser och andra miljöer som speglar olika samfunds existens inom ramen för det svenska samhället.
Svenska kyrkan har en särställning eftersom organisationen efter skilsmässan med staten tillerkändes den så kallade kyrkoantikvariska ersättningen. Kyrkomiljöer och begravningsplatser m m som anlagts före 1940 och som ägdes och förvaltades av svenska kyrkan vid årsskiftet 2000 omfattas av Kulturmiljölagen. Organisationen har antikvarier och andra experter på central och på stiftsnivå och i några fall även på församlingsnivå. Vidare har man en omfattande fastighetsförvaltning, driver informationsarbete mm. Kyrkan har tagit fram en strategi för kunskapsförsörjning där en inkluderande kyrka finns med som inriktning.
Många bolag äger och förvaltar fastigheter, både för boende och verksamheter, som kan ha stort kulturhistoriskt värde. Bolagen kan också driva exploateringsärenden som påverkar kulturmiljön. Det finns också bolag som har till sitt direkta syfte att arbeta med kulturarv och besöksnäring, t ex kring en specifik kulturmiljö eller som så kallade destinationsbolag. Eftersom variationen i verksamheten är stor skiftar också yrkeskompetenserna. Generellt kan vi utgå från att kompetens utgår från marknadsmässiga behov och att ekonomiska övervägande väger tyngre i affärsdrivande bolag än inom den offentliga sektorn, även om det kan finnas spetskompetens med stor yrkesskicklighet inom kulturmiljöområdet.
Det finns många slags stiftelser och akademier. En del äger fastigheter, andra samlingar. Några driver museal verksamhet, andra står bakom museer. Några har fast personal, i andra sitter personer som beroende på stiftelseurkunder, inval m m representerar t ex en historisk ägarbild, ett samhälle eller en intresseinriktning.
I många fall är stiftelser och akademier viktiga samverkansparter för besöksmålsutveckling och den tolkning och förmedling av platser och samlingar.
All kulturmiljövård drivs inte av offentliga sektorn. En stor del av det konkreta vårdande arbetet utförs av arkitektfirmor, ingenjörsfirma, arkeologikonsulter, antikvariskt sakkunniga som arbetar på uppdrag av offentliga eller enskilda aktörer. Ibland rör det sig om stora företag där många kompetenser finns representerade, ibland är det mindre företag och enmansföretag som står som uppdragstagare.
Många firmor kan också initiera eller åta sig uppdrag och projekt som handlar om kunskapsuppbyggande, kulturmiljöförmedling och information, t ex genom att ta fram utställningar eller skyltar. Idag är det också många företag som arbetar med digitala tekniker som involveras i kulturmiljövården, i takt med att sektorn provar nya vägar för tillgänglighet och förmedling.
