För många som arbetar med kulturmiljö är kulturmiljölagen välkänd. Men det finns flera lagar och förordningar som påverkar kulturmiljöarbetet och olika aktörer har olika uppdrag utifrån lagstiftningen. Vi har samlat de viktigaste här.
Kulturmiljölagen är en speciallagstiftning som ger skydd åt fornlämningar och fornfynd, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Den innehåller också regler för utförsel och export av äldre kulturföremål och för god ortnamnssed.
Länsstyrelsen handlägger ärenden som rör fornlämningar, byggnadsminnen och kyrkliga miljöer. Det kan handla om att ge tillstånd till ingrepp i fornlämningar, att en byggnad ska förklaras som byggnadsminne eller ändringar i en kyrka eller på en begravningsplats.
Riksantikvarieämbetet utfärdar vägledningar och verkställighetsföreskrifter som styr hur länsstyrelserna tillämpar Kulturmiljölagens olika kapitel. Riksantikvarieämbetet har också huvudansvaret för frågor som rör utförsel av kulturföremål. Om ett ärende enligt kulturmiljölagen går till domstol kan Riksantikvarieämbetet yttra sig som expertmyndighet. Domstolen kan också välja att kalla in andra experter, t ex en konsult.
Förordningen om statliga byggnadsminnen (SFS 2013:558)
Flera statliga myndigheter förvaltar byggnader som är statliga byggnadsminnen. Det är regeringen som fattar beslut om att en byggnad som ägs av staten kan bli byggnadsminnen enligt denna förordning. Riksantikvarieämbetet bereder frågor som rör statliga byggnadsminnen.
Miljöbalken reglerar användning av mark och vatten. Därför finns också i denna lag bestämmelser som reglerar kulturmiljöarbetet. Det är enligt den här lagen som staten gör anspråk på cirka 1700 områden som riksintressen för kulturmiljövården. Det är Riksantikvarieämbetet som är ansvarig myndighet för kulturmiljövårdens riksintressen, men förslag om nya riksintressen eller ändringar i anspråk på befintliga riksintressen bereds av länsstyrelserna. Boverket är den myndighet som har det samlade ansvaret för riksintressena.
Miljöbalken ger länsstyrelser och kommuner möjlighet att inrätta kulturreservat enligt samma regler som gäller för inrättande av naturreservat. Många naturreservat innehåller också kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Riksantikvarieämbetet ger så kallad tillsynsvägledning i frågor kring kulturreservat. Är kulturreservatet kommunalt är det Länsstyrelsen som svarar för tillsynen.
Miljöbalken innehåller bestämmelser om hur en miljökonsekvensbeskrivning ska utföras i samband med planering av bebyggelse och annan exploatering, innan man startar miljöfarlig verksamhet och innan man gör vissa åtgärder i vatten eller under jord. En miljökonsekvensbeskrivning ska identifiera, beskriva och bedöma verksamhetens effekter på miljön, inklusive de kulturmiljövärden som påverkas. Länsstyrelserna och Naturvårdsverket har centrala roller i detta sammanhang.
När en länsstyrelse yttrar sig eller lämnar bedömningar enligt Miljöbalken sker oftast efter sammanvägning med andra allmänna intressen. Ibland är dessa intressen motstridiga och då måste myndigheterna väga de olika intressena mot varandra och bedöma vilka intressen som ska ha företräde utifrån det allmännas bästa. Det finns ett antal detaljregleringar i Miljöbalken som avgör utgången av avvägningarna i enskilda ärenden. Om ett ärende som rör kulturmiljön går vidare till domstolsprövning kan Riksantikvarieämbetet, i egenskap av ansvarig myndighet för kulturmiljöfrågor, yttra sig.
Den här förordningen är nära knuten till Miljöbalkens bestämmelser om riksintressen och planering för användning av mark och vatten. Den reglerar ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter och förhållandet mellan Miljöbalken och andra lagstiftningar som också har betydelse för kulturmiljöarbetet.
Genom bestämmelserna i Plan- och bygglagen (PBL) har kommunerna ett stort ansvar för kulturmiljöarbetet. Lagen reglerar hur kommunerna kan planera sin användning av mark- och vatten och hur den byggda miljön kan utvecklas genom översiktsplanering. Kommunerna kan aktivt skydda kulturhistoriska värden genom att upprätta detaljplaner i tätorter och områdesbestämmelser i glesare bebyggda miljöer. Även när större förändringar i landskap eller bebyggelsen ska genomföras ska bebyggelse och markanvändning regleras genom att detaljplaner tas fram för det område som berörs. I samband med detaljplaneringen tas miljökonsekvensbeskrivning fram och den ska också analysera hur kulturmiljön påverkas. Kommunen kan välja att själv ta fram planer och miljökonsekvensbeskrivningar eller vända sig till konsulter som har specialkompetens för de allmänna intressen som berörs.
Oavsett om en byggnad är särskilt värdefull eller inte ska ändringar alltid utföras varsamt så att byggnadens värden inte går förlorade. Kommunerna ger bygglov och ska därför bevaka att byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt inte förvanskas eller påverkas negativt av ny bebyggelse. Även om en åtgärd i sig inte kräver bygglov kan kommunen ingripa mot en fastighetsägare som inte lever upp till det kravet.
Boverket har det centrala ansvaret för PBL. Riksantikvarieämbetet fungerar som som centralt expertorgan, t ex om ett ett ärende som rör kulturmiljövärden går till rättslig prövning. Länsstyrelsen granskar kommunernas planer för att se till att de statliga intressena, t ex riksintressen, tillgodoses. Om t ex ett bygglov överklagas ska det överprövas av länsstyrelsen. De regionala och lokala museerna kan fungera som experter och/eller konsulter vid bedömningar i bygglovsfrågor och vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar eller bevarandeplaner.
Även om mycket av kulturmiljöarbetet bekostas av ordinarie medel som fördelas till olika myndigheter sker mycket av det praktiska kulturmiljöarbetet med stöd av det årliga anslaget till kulturmiljövård. Det mesta av anslaget fördelar Riksantikvarieämbetet vidare till Länsstyrelserna som i sin tur beslutar om hur pengarna ska användas. Anslaget kan t ex bekosta byggnadsvård, vissa kostnader för arkeologi, vård av kulturlandskap, framtagande av kunskapsunderlag och information om kulturmiljöer. Bidraget lämnas ofta som en delfinansiering och kan bara täcka kostnader som är kulturhistoriskt motiverade. Bidraget kan också användas som medfinansiering och kan samspela med andra offentliga medel, t ex de medel som kanaliseras till kulturmiljövård via Kulturrådet till bland annat länsmuseerna, regionala utvecklingsmedel och EU-medel
Museilagen är en ny lag som trädde i kraft den 1 augusti 2017. Lagen reglerar de allmänna museernas arbete. Lagen innehåller inga specifika bestämmelser om kulturmiljöer men den styr museernas arbete och förhållande till politik på olika nivåer. Den påverkar också museernas möjlighet till samverkan kring utställningar mm, t ex hur föremål kan flyttas geografiskt.
Genom kulturrådet fördelas varje år pengar till regioner och landsting som i sin tur fördelar medel till regionala kulturinstitutioner och utvecklingsbidrag till regionala kulturprojekt. Villkoren för hur detta statsbidrag ska fördelas slås fast i den här förordningen. Många regionala museer, regionala arkiv och kulturmiljöer är finansiellt beroende av dessa årliga anslag. I förordningen regleras den så kallade kultursamverkansmodellen och det slås det fast att det ska finnas en kulturplan, som bland annat kan styra inriktningen för hur kulturmiljöarbetet ska bedrivas i regionen. Kulturplanen kan t ex vara en utgångspunkt när samverkansprojekt där många regionala aktörer involveras planeras och genomförs. Kulturplanerna förnyas i treårscykler.
Det är värt att notera att flera myndigheter har fått i uppdrag av regeringen att ta fram vägledande strategier för kulturmiljö http://www.regeringen.se/49f24e/contentassets/d9d4480896dc43ab846428cf5a473204/uppdrag-till-10-myndigheter-att-utarbeta-vagledande-strategier-for-kulturmiljofragor.pdf
