Kulturarv omfattar alla materiella och immateriella uttryck av mänsklig aktivitet genom tiderna. Uttrycken kan vara historiska spår, objekt eller företeelser. Kulturarv kan också beskrivas som förutsättningar för eller resultatet av dynamiska samtal eller förhandlingar om samhällets utveckling.
Kulturarv låter sig inte enkelt definieras. Ändå är det en demokratisk rättighet att ha tillgång till sitt kulturarv. Kulturarv ska vara en angelägenhet för alla, men alla kan inte känna sig engagerade i allt. Vi bär alla på personliga kulturarv som vi förhåller oss till både medvetet och omedvetet.
I det offentliga hanteras olika former av kulturarv som tillsammans ska spegla den kulturhistoriska utvecklingen under alla de tusentals år människor levt, verkat och format det som idag kallas Sverige. Varje dag rör vi oss i ett landskap som bär på detta kulturarv. De fysiska kulturarven i landskapen skiftar i art och skala, från stenåldersboplats till storskaliga industriområden. I museernas samlingar och utställningar finns mångfacetterade uttryck för människors liv och strävan att uttrycka sig från hela världen. I arkiv och bibliotek samlas nedtecknade uttryck för mänskligt tankegods, administration och maktkamp. De immateriella kulturarven återspeglar tidigare generationers hantverksmässiga kunnande, föreställningar, vanor och folklig kultur. Det är svårt att förstå det fysiska utan det immateriella och tvärtom. Genom att kombinera arkivhandlingar, litteratur, fysiska föremål och miljöer med immateriell kunskap och berättelser kan vi nå ny förståelse av kulturarvet, tolkat genom våra samtida glasögon. Vad vi förstår beror på vilka glasögon vi har fått eller vilka glasögon vi väljer.
Vad som betraktas som kulturarv har varierat över tid. Vi kan se summan av dagens offentligt sanktionerade kulturarv – det som kulturarvssektorn arbetar med – som resultatet av en process där massan av kulturarv hela tiden formas om i djup och bredd. Förändringar har hela tiden skett utifrån hur det förflutna använts och används och vem som haft och har mandat att offentlig tillskriva något betydelse som kulturarv. I kulturarvssektorn finns också en stark ambition att arbeta för framtiden – att föra kulturarvet vidare, kompletterat med nya företeelser som vi idag anser har kulturhistoriskt värde. Det finns en viss ovilja vid att välja bort, men ändå prioriterar vi dagligen.
Vad som blir kulturarv beror ytterst på vilket behov och bruk som finns av det förflutna i samhälle. Det medvetna bruket av det förflutna har ofta politiska förtecken. Det politiska bruket har en stark tradition, en egen kulturhistoria som i sig kan studeras vetenskapligt. Lite slarvigt tillskriver vi 1800-talets historiebruk som nationalistiskt. Närmare analyser visar att det funnits olika typer av nationalism och under mitten av 1800-talet en stark skandinavism. Gemensamt för de olika bruken är att det handlade om att finna en kollektiv identitet som understöddes av det kulturarv som upplevdes som gemensamt, nedärvt från gemensamma förfäder. Nya traditioner, som fyllde ett behov i samtiden, skapades och knöts till det förflutna. De snabba förändringarna i en tid när produktionen blev industriell och synen på tiden förändrades gav näring åt tanken att det var bättre förr. Det liknar mycket hur vi brukar kulturarv i dag, men de behov som gör att vi brukar kulturarv har förändrats.
Vetenskaper som forskar om kulturarv har etablerats som ett resultat av politiska behov men också genom vetenskapernas utveckling i förhållande till skiftande bildningsideal som i sin tur förhåller sig till andra samhällsströmningar. Dagens ”moderna” kulturhistoriska vetenskaper kom till under den kritiska period från 1700-talets slut fram till 1900-talets början som lagt grunden till det som vi idag uppfattar som modernitet. De tidiga vetenskapernas metoder var starkt influerade av naturvetenskapliga ambitioner av att systematisera och katalogisera. Den positivistiska synen på objektivitet fördes också in i kulturminnesvården. Kulturen hade ett inneboende värde som det krävdes en expert för att förstå fullt ut. Forskarnas kunskap hämtades i arkiven, behandlades källkritiskt och resultaten förmedlades via böcker från folkbiblioteket i folkskolor och studiecirklar och genom museernas utställningar baserade på ett omfattande samlande. Arkeologer och konstvetare inventerade, sorterade och typologiserade.
Kulturminnesvården hade tidigt en pedagogisk ådra. Den vetenskapliga ramen och expertens tilltal gav en air av opolitisk objektivitet. Att känna sin historia, som förutsattes vara gemensam, hörde till bildningen. Under 1900-talet gick skolresor och semesterresor till platser där ”vår” historia har utspelat sig. I folkhemssverige var det lika självklart att känna till Sveriges regentlängd, Uppsala högar och Vadstena slott som att känna till statsministern, biskopen och kommunhuset. Kulturarvet var en integrerad del i folkhemsbygget där en gemensam bildningsnivå, en gemensam historia och ett gemensamt kulturarv skulle bidra till en känsla av samhörighet. Kulturarvet gav också en relief mot vilken det moderna samhällets framsteg kunde mätas. Bruket var politiskt även om det framstod som neutralt och det saknades fram till 1970-talet en tydlig formulerad kulturpolitik som inkluderade kulturarv.
Under 1900-talets senare del har de tidigare etablerade kulturhistoriska vetenskaper kompletterats med samhällsvetenskapliga perspektiv – hur har människan agerat som samhällsvarelse? I Sverige har vi under de senare decennierna varit starkt påverkade av exempelvis mentalitetsstudier och långa historiska perspektiv. Olika samhällsgruppers ekonomiska och sociala förutsättningar har satts i förhållande till maktstrukturer och inlemmats i kulturarvets uttolkning. Tidigare förbisedda kulturarv lyfts fram och adderas successivt till kulturarvet. Det redan etablerade kulturarvet uttolkas från nya perspektiv och gör berättelsen om vår kulturhistoria mer mångfaldig.
Den offentliga kulturarvspraktiken har förändrats från ett ensidigt förmedlande till ett ökat samskapande i samverkan mellan med civilsamhället. Digitala tekniker erbjuder nya möjligheter att tillgängliggöra och interagera. Gränsen mellan populärkultur och vetenskaplig förmedling blir allt otydligare. Genom globalisering och nya mediaflöden, men också en ny tydlighet i kulturarvets politisering har nya grupper börjat göra anspråk på kulturarv för egna syften. Längtan till en äldre och enklare tid, nostalgin, får åter olika uttryck i ett samhälle som snabbt förändras.
När kulturarvet som socialt kitt sätts i fokus, allt fler kulturyttringar kan göra anspråk på att vara kulturarv och delaktighet i kulturarvsskapande processer blir norm förändras också kulturarvssektorns roll. Förändringsprocesser skapar osäkerhet när den kulturhistoriska professionen utmanas till förändring genom krav på arbetssätt som innebär ökad delaktighet och samskapande. Hur ska sektorn svara mot nya anspråk och ett nytt ansvar samtidigt som urbanisering och nya kommunikationer ställer krav på snabb hantering av den ständigt ökande mängden av formell ärendehantering?
Med all rätt finns det en obekväm situation, en rädsla att kulturarvet utnyttjas som ett osunt politiskt redskap – även om armlängds avstånd slås fast i kulturpolitiken. De snabba beslut som krävs inom samhällsplaneringen ger inget större utrymme för samverkan i ärendeströmmen och konkurrerar resursmässigt om utrymmet för samskapande. På senare tid har en önskan om att återgå till en äldre, vetenskapligt motiverad syn på kulturarv börjat märkas i den internationella kulturarvsdebatten och också i Sverige. Genom betoning av vetenskaplig kompetens och metodisk kunskapsuppbyggnad ska experten åter få större makt att avgöra vad som är det sanna och inneboende kulturhistoriska värdet. Det är en bekväm utväg, att välja och vraka med vetenskapen som alibi. Men även de vetenskapliga ståndpunkterna förändras med samhället. Vart är vi på väg och hur kan vi styra rätt på vägen?
Att ha mandat att avgöra vad som är kulturarv och vad som har kulturhistoriskt värde innebär att ha makt över samhällets bild av det förflutna. Med makt följer ansvar. Det ställer i sin tur krav på en etisk kompass. Vi behöver ständigt tydliggöra för oss själva vad arbetet med kulturarv och kulturmiljöer syftar till både på ett individuellt och på ett samhälleligt plan. Vi behöver ständigt vara medvetna om och förhålla oss till samtidens kulturarvspolitik. Hur bidrar jag och min organisation till att värna kulturarv som en demokratisk rättighet? Kulturarvsbruk har genom historien varit ett politiskt bruk – medvetet eller omedvetet – det är det idag och det kommer att vara det i framtiden.
