Case

Vad är ett case och varför har vi valt de här?

Ett case är ett belysande exempel från praktik. I det här materialet har vi genom de case vi har valt dels velat visa på en bredd i kulturmiljöarbetet och dels velat visa på att det i vårt kulturarv finns djupt problematiska delar i form av t ex rasism och exkludering utifrån sociala kategorier. Vi tänker oss att casen tjänar som underlag för samtal om arbetssätt och perspektiv. Vi gör inte några anspråk på att vara kompletta eller ens jämnt representativa varken geografiskt eller ämnesmässigt. Vår förhoppning är att du kan komplettera med dina egna erfarenheter för att ge materialet ytterligare bredd och fördjupning.

Metodcase Platsverkstaden, Stockholms läns museum

Platsverkstan var ett pilotprojekt på Länsmuseet i Stockholm 2016/2017. Syftet var att skapa en reflektionsyta för olika sätt att betrakta och samtala om platser. Platsverkstan var en kombinerad installation och ett antal förslag på tankemodeller och frågeställningar.

Ur Platsverkstan Länsmuseet Stockholm

“Den här verktygslådan handlar om platser. Vi är intresserade av platser som finns utanför det egna hemmet och som är gemensamma. Antingen för att vi äger de tillsammans som gator och torg eller för att många av oss använder de ofta som tunnelbanan, P-Hus och gallerior. De platser som tillsammans bildar en stad förändras hela tiden. Nya behov uppstår, nya politiska beslut fattas och nya initiativ tas. Ibland gillar vi vad som händer och ibland tycker vi att platsen blir sämre. Det finns många anledningar att intressera sig för en plats, eller en del av en plats, och många sätt att göra det på. Här vill vi ge dig inspiration och idéer till hur du kan utforska vad du tycker om en plats, hur du kan använda den själv och med andra, vad du har för idéer om hur platser skulle kunna vara, vad du får och kan göra på en plats och var du kan leta vidare om du vill fördjupa dig i berättelser och historia på en plats.”

Varför ska man bry sig om en plats;

Den är vacker

Den är

öppen för alla

Det finns någonstans att sitta och läsa, prata eller äta en ostsmörgås

Den är konstig

Den skulle kunna användas till något annat som odling, musikfestival eller

loppmarknad

Jag måste ändå förbi, över, igenom den

Den innehåller spännande detaljer

Den väcker minnen

Det är ett ställe där jag får vara ifred

Det är ett ställe där jag kan träffa andra

Det är en plats där jag kan lära mig något om vad som fa

nns där tidigare

Det är en plats som får mig att känna mig delaktig

Det är en plats som stänger ute

Det är en plats där jag kan skapa något

Jag kan spela fotboll, flyga med drake eller bygga en koja

Jag kan köpa något

Det är en plats där jag kan laga min cykel

Det finns en hinderbana

Det går att dansa

Det finns en utgrävning

Det ser gammalt ut

Det ser nytt ut

Jag förstår vad jag får göra

Jag förstår inte vad jag får göra

Jag kan plantera något

Det händer alltid något där

Det är helt öde

Det är ett gömställe

Det finns WIFI

Det är

mysigt

Jag har alltid varit där

Det känns säkert

Mina vänner är där

Vi kan repetera där

Case Platsdialog Stockholms Länsmuseum

Platsverkstan fick en fortsättning i form av ett uppsökande projekt i Märsta. Här är ett utdrag ur en rapport från Läsnmuseet till Vinnova från detta projekt.

Platsverkstan drivs av Stockholms läns museum och utgör ett case inom ramen för det Vinnova-finansierade projektet Kalejdoskops verktygslåda - Att göra Sverige. Syftet med projektet är att skapa verktyg för dialog, kunskapsöverföring och reflektion om plats, planering och historia.

Stockholms län växer

Stockholms län är till folkmängd räknat Sveriges största och det växer så det knakar. Den svenska samhällsplaneringen bygger på en demokratisk tanke där allmänheten på kommunal nivå, genom samråd och utställningar, ska ges möjlighet att tillgodogöra sig information om kommande planer och berörda att göra sina röster hörda. Tanken bakom processen är att ett tydligt medborgarperspektiv ska generera bättre beslutsunderlag och samtidigt föra politik och lokalsamhälle närmare varandra. Men processen är ifrågasatt och långt ifrån alla engagerar sig. Dels för att de inte vet att de får. Dels för att det finns olika hinder för ett engagemang, inte minst språkliga. Genom projekt Platsverkstan hoppas vi att fler invånare ska intressera sig för platsen de lever på, att de ska ges utrymme att uttrycka åsikter kring sin närmiljö och att politikerna och handläggare ska få ta del av detta genom vår försorg. Målgrupper är barn, äldre och nyinflyttade.

Regionala stadskärnor

Tanken var initialt att genomföra Platsverkstan i Stockholms läns museums fyra stiftelsekommuner - Sigtuna, Norrtälje, Södertälje och Stockholm - för att på så sätt verka på platser som är olika vad beträffande storlek, förhållande till centrum/periferi och med olika socioekonomisk sammansättning. Samtidigt som projektet påbörjades var emellertid den Regionala utvecklingsplanen för 2050 (Rufs 2050) ute på remiss, och vi valde att istället jobba med de åtta platser som den pekar ut som yttre regionala stadskärnor. På så sätt blev vi mer aktuella och fick möjlighet att jobba med platser som kommer att genomgå stora förändringar, inte minst storleksmässigt. De platser som Rufs 2050 tar upp som stadskärnor är Arlanda-Märsta (Sigtuna), Barkaby-Jakobsberg, Kista-Sollentuna-Häggvik, Täby centrum-Arninge, Kungens kurva, Flemmingsberg, Haninge centrum och Södertälje.

Case: Märsta

Första anhalten för vårt arbete, och den plats som ingår i Att göra Sverige, var Märsta, dit vi flyttade vårt kontor under två veckors tid i september 2016. Märsta är en ofärdig planerad flygplatsstad som skapades i samband med att Arlanda anlades, det är också en av de rikaste arkeologiska fyndplatserna i länet och en kulturell smältdegel med lager från tidig arbetskraftsinvandring så väl som från det senaste årets flyktingströmmar. Men Märsta är också en plats med lägre valdeltagande än riksgenomsnittet och där ökad segregation mellan olika samhällsskikt blir smärtsamt uppenbar.

Vistelsen i Märsta föregicks av ett långt planeringsarbete med det kommunala museet Sigtuna museum + Art, som bidrog med viktiga kontakter till personer och föreningar i området. Länsmuseets etnolog inledde arbetet på plats med två gruppintervjuer och fem individuella djupintervjuer av personer som bor i Märsta. Tillsammans med olika föreningar arrangerade vi olika programpunkter, som t ex berättarkväll och föreläsningar. Inför vårt besök tog vi fram affischer på fyra språk, som distribuerade för att marknadsföra våra aktiviteter. Genom Sigtuna + Art fick vi möjlighet att bygga upp "vårt kontor" i Kulturlänken, strategiskt placerad bredvid Kulturskolan och Stadsbiblioteket. Kontoret bemannades under lokalens öppettider och vi bjöd på fika och samtal. Vi delade även ut en enkät om Märsta; minnen, för- och nackdelar med platsen och utvecklingsmöjligheter för den. Även enkäten fanns på fyra språk. Under veckorna vi var på plats arrangerade vi skapande ateljé för förskolebarn och SFI-klasser, ledde stadsvandringar med fotopromenader, berättarkväll och föreläsningar. På plats fanns även möjlighet att bli filmad i vår berättarautomat.

Det var inte svårt att få människor att besvara enkäten, svårare var det att få deltagare till våra aktiviteter. Det beror bland annat på att vi hade svårt att nå ut med informationen om projektet. Radio P4 gjorde ett inslag med intervjuer och lokaltidningen Sigtunabygden hade en blänkare på sin hemsida. Däremot fick vi inte kontakt med kommunens kommunikatörer för att marknadsföra våra aktiviteter i deras kanaler, vilket flera personer som senare besökte oss beklagade eftersom många, i synnerhet gamla personer, tar del av kommunens kommunikationskanaler. Vi nådde heller inte kommunens stadsbyggnadsenhet, vilket är en förutsättning för att få veta vilka frågor som kommunen tycker är angelägna. Totalt deltog 279 personer i aktiviteterna och vi fick in 38 komplett ifyllda enkäter. Genom riktade insatser mot förskola, SFI och hembygdsrörelsen nådde vi våra primära målgrupper: barn, äldre och nyinflyttade.

Besöket avslutades med en utställning som var sammanställd av det material - bilder, film, modeller från stadsateljén, citat från enkäter och intervjuer - som vi fick fram under projektet gång: Nu finns materialet hos oss, i vårt arkiv och hos Sigtuna museum + Art. Dessvärre finns det inte samlat och tillgängligt för kommunen och dess invånare.

Ambitionen var att utgöra en del av medborgardialogprocessen men efter hand förstod vi att vi snarare arbetade med platsdialog, eftersom vi inte utgick ifrån konkreta planer för förändring utan arbetade mer generellt kring en plats/kommun. Vårt arbete kan ses som en proaktiv handling som kan stärka den strategiska planeringen.

Lärdomar

För att projektet ska bli angeläget är det viktigt att det är implementerat i kommunen, så att fokus kan läggas på frågor som är högt upp på agendan. På så sätt finns det också större möjlighet att marknadsföra projektet i kommunens kanaler och därmed nå ut bredare. Det är också viktigt att projektet resulterar i något konkret och bestående, som både kommun och invånare kan ta del utav.

Fortsättning

Arbetet fortsätter under 2017 i Södertälje, om än på annat sätt. Vi jobbar närmare kommunen och med en kontaktperson som samordnar våra insatser med de olika förvaltningarnas. Han hjälper också med kontaktuppgifter till olika föreningar som vi har samarbete med. Vi kommer inte att ”flytta ut” kontoret på samma sätt som i Märsta. Istället jobbar vi aktivt tillsammans med några grupper och är på plats och träffar en bredare allmänhet vid några enstaka, publika tillfällen. Även denna gång kommer vi att avsluta med en utställning men vi kommer också att samla allt material till en hemsida, tillgänglig för kommunen och dess invånare.

Vad ska platsen heta – heta platsnamn

Zigenarbacken och Kvarteret Zigenaren i Köping

I Köpings kommun finns en idrottsplats som heter Zigenarbacken sedan ett halvt sekel tillbaka och dessutom finns även ett kvarter som bär namnet Kvarteret Zigenaren i kommunen. Särskilt platsnamnet Zigenarbacken är väl inarbetat bland kommuninvånarna och både kommunen och lokalpressen använder frekvent namnet i samband med att olika evenemang äger rum där. Platsnamnet går tillbaka till 1900-talets mitt – det var den plats som romer tillfälligt hänvisades till av kommunen under den tid då romer inte fick vara bosatta på ett och samma ställe mer än under några dygn i sträck och därför tvingades flytta runt mellan olika kommuner.

Hösten 2014 kritiserade föreningen Unga Romer platsnamnet som företrädare för organisationen uppfattade som förnedrande och nedvärderande. Fem år tidigare hade även ett medborgarförslag inkommit till Köpings kommun som begärde att både Zigenarbacken och Kvarteret Zigenaren borde byta namn men både då liksom 2014 valde kommunen att bibehålla namnen. Kommunstyrelsen ordförande försvarade beslutet med att säga att ”det är ju ett gammalt namn med historisk bakgrund” och att det inte finns någon uppslutning bland kommuninvånarna att ändra namnet: ”Just i samband med Zigenarbacken så träffar jag ingen Köpingsbo som upplever det här som något negativt, i folkmun är det ingen som tänker på det här i negativa termer”.

Även Lantmäteriets ortnamnsexpert försvarade beslutet: ”Ortsnamn ska ju inte uppfattas som stötande – å andra sidan är man väldigt försiktig med att ändra namn, de ingår ju i vårt immateriella kulturarv. Namnen berättar om vår historia, båda de här namnen har en mer än 50-årig hävd. Det man skulle förlora om man ändrade namnet, är berättelsen om platsen”.

Det ska slutligen nämnas att det under de senaste åren har pågått flera liknande försök från både romers och resandes sida att få kommuner att byta namn på platser som de förstnämnda uppfattar som nedsättande. Bland annat gäller det Tattarkullen i Varberg som Kulturgruppen för resandefolket har kritiserat men som kommunen har försvarat med hänvisning till att platsen har hetat så i åtminstone 200 år och att det kulturhistoriska intresset därmed går före de resandes kritik.

http://www.bblat.se/vastmanland/koping/unga-romer-vill-dumpa-zigenarbacken

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6002988

Negerbyn i Sölvesborg

Sedan 1970-talet har ett radhusområde i Mjällby i Sölvesborgs kommun burit det halvofficiella namnet Kvarteret Negerbyn som sägs anspela på att skorstenarna är svarta och att radhusen ska se hyddliknande ut. Platsnamnet har varit så inarbetat bland kommuninvånarna att även kommunen och det kommunala bostadsbolaget Sölvesborgshem har brukat det.

I februari 2012 utlyste Sölvesborgshem en namntävling för att byta namn på kvarteret efter att kommunens eget förslag på nytt namn, Slottsstaden, inte uppskattades. Ett av förslagen som inkom från en av de boende i området var Österbo, och på senvåren samma år togs beslutet att anta det förslaget som nytt kvartersnamn och en officiell ceremoni hölls när en vägskylt med det nya namnet avtäcktes.

Sölvesborgshems VD motiverade namnbytet med att i N-ordet ”finns ett kränkande tonfall och rasistiska implikationer”: ”Tänk dig själv om det kommer hit någon som är svart och frågar om vi har några lediga lägenheter och vi svarar: Jo, i Negerbyn? Nej, det går inte.”

Även om inte alla i området var för namnbytet och även om många Sölvesborgsbor har fortsatt att använda det gamla kvartersnamnet så valde ändå kommunen att gå vidare med och genomföra namnbytet. Fortfarande finns dock flera platsnamn runtom i landet som innehåller N-ordet såsom Negerbyn i Mora kommun.

http://www.sydostran.se/solvesborg/negerbyn-far-nytt-namn-pa-fredag-2/

Kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014 och Stekenjokks koppargruva i Vilhelmina

År 2014 var Umeå Europas kulturhuvudstad och tillsammans med Västerbottens län valde kommunen att under året satsa på att särskilt lyfta fram det samiska kulturarvet. Även om kritik framfördes från många majoritetssvenska Umebor som inte kände igen sig i sammankopplingen mellan deras stad och samer liksom från samiska röster som upplevde att ”det var så dags nu” att lyfta fram det samiska för att ”brand:a” staden och regionen så kunde besökare utifrån ta del av en pedagogiskt upplagd folkbildande folder som med utgångspunkt i en karta över Umeås innerstad markerade det idag både osynliga och omarkerade samiska kulturlandskapet. De gator som idag helt och hållet bär svenska namn löper över platser som en gång bar samiska namn och där affärer och kontor idag är belägna fanns en gång samiska boplatser och visten. Detta relativt enkla grepp som foldern använde sig av hämtade sannolikt inspiration från länder som Australien, Nya Zeeland, USA och Kanada där det är vanligt att just lyfta fram urfolkens kulturlandskap och kulturarv även på platser och i sammanhang där det idag inte finns några synliga materiella lämningar eller spår som ett sätt att alltid påminna om både den koloniala historien och den postkoloniala samtiden.

I Vilhelmina kommun drev gruvföretaget Boliden en gång en koppargruva i Stekenjokk som lades ned 1988 och där det idag finns en minnesskylt som berättar om gruvans historia för besökande turister. Samtidigt nämns ingenting om att gruvan är förlagd inom Vilhelmina södra sameby som under många generationer hade använt Stihkenjokk som sommarbetesland och när gruvan öppnades på 1970-talet protesterade därför de lokala samerna förgäves mot Bolidens gruvetablering som drevs igenom mot deras vilja. I närområdet finns dessutom också flera för samerna heliga fjäll. Den gamla Boliden-gruvan i Stekenjokk/Stihkenjokk är bara ett exempel bland många på hur det majoritetssvenska kulturlandskapet i norra Sverige nästan alltid är utmärkt och ofta också vårdas och åminns på olika sätt medan det samiska kulturarvet ofta förblir omärkt och därmed osynliggjort för icke-samer och majoritetssvenskar liksom för utländska turister.

https://www.sametinget.se/10115

http://www.samer.se/3809

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5758452

http://www.kultmed.umu.se/digitalAssets/149/149052_kulturrella-perspektiv-nr-1-2014.pdf

Gåseborg

I Järfälla kommun finns en fornborg belägen på en klippa som bär namnet Gåseborg. Klippan genomkorsas av flera olika klätterleder som enligt sedvanlig kutym inom klättervärlden har namngivits av förstebestigaren, även kallad nytursmakaren, det vill säga den som har skapat och märkt ut leden. Lederna på Gåseborg som är populära i klättervärlden, ett 40-tal till antalet, skapades och namngavs av olika klättrare mellan åren 1987-2001, och kring 20 av dem har namn efter historiska händelser, företeelser och personer som är kopplade till Andra världskriget. Bland dessa hittas namn på flygplan som ”Spitfire” och ”Stuka”, men också ett antal benämningar som är direkt associerade till nationalsocialismen och Förintelsen, bland annat ”Zyklon B”, ”Himmler”, ”Swastika”, ”Kristallnatten” och ”Krematorium”.

Trots att lederna har burit dessa beteckningar i många år och utmärks på olika kartor med kommunens goda minne och trots att hundratals om inte tusentals klättrare bör ha hunnit bestiga dem under denna tid var det först i augusti 2010 som en antifascistiskt engagerad privatperson med tysk bakgrund uppmärksammade namnen på ett kritiskt sätt i Dagens Nyheter och menade att lederna bagatelliserar och banaliserar folkmordet på de europeiska judarna och uttrycker en respektlöshet gentemot Förintelsens och Andra världskrigets offer. Den klättrare som namngivit en av lederna efter Hitler försvarade sig dock i artikeln med att denna typ av namn ska ses som en ”interngrej” klättrare emellan, och tillade att han inte kunde förstå att de kan tolkas som respektlösa.

I den debatt som följde bland svenska klättrare menade en överväldigande majoritet av de svenska skribenterna att kritiken bara var ett uttryck för överkänslighet, kränkningshysteri och förbudsiver. Flera drog kopplingar till den ”löjliga” debatten om N-ordet och det framkom även i debatten att det dessutom finns gott om leder runtom i landet som namngivits i liknande anda såsom ”Bultad neger” och ”Negerbollar av stål”. På den svenska klätterrörelsens hemsida hittades upprörda uppropsliknande inlägg för yttrandefriheten och raljerande skämttävlingar som handlade om att komma på ett nytt namn på Gåseborg där förslag som ”Hess mot folkgrupp” och ”Klettern macht frei” figurerade. Namnen finns fortfarande på lederna, nya leder har kommit till varav en har fått heta just “Hess mot folkgrupp”.

http://www.dn.se/sthlm/nazistnamn-pa-klatterklippa-i-jarfalla/

http://www.iochm.com/mag/iochm.com/files/H%C3%BCbinette_iom1_2011.pdf

Reflektionsfrågor:

I Sverige finns många platser med namn som kan uppfattas som kränkande. Samtidigt påminner namnen om en historia kan knytas till platsen? Vad är egentligen god ortnamnssed? Vem har rätt att avgöra vad som är kränkande? Vilket ansvar har enskilda och offentliga förvaltningar för namngivande av nya platser och leder?

Vad händer om alla ord som potentiellt är kränkande tas bort ur ett språk eller ett namn, var går gränsen för respektfullhet och klåfingrighet … (Ta t ex bort alla växtnamn i fjällvärlden som börjar med lapp…, Nästa steg allt som heter något med gubb- eller kärring-...)

Om namnen tas bort, glöms historien om platsen bort då eller bidrar det istället till att skriva bort grupper ur historien som faktiskt finns inskrivna just genom denna typ av namn?

Lägerplatser

Lägerliv

Lägerplatser, ordet för tanken till ett friskt och sunt friluftsliv. Kanske ser du en storslagen fjällvy framför dig. Kanske har du landat kanoten vid en bergknalle i en stilla skogstjärn. Elden sprakar och korven spricker upp till en ketchupfåra…

För andra har lägerplatsen varit en uppsamlingsplats, ett tillfälligt boende i väntan på ett nytt liv i ett nytt land. Det gamla landet har tagits ifrån dig eftersom du har fel politiska åsikter, eller fel etnisk bakgrund. Kanske hade du inga åsikter alls, men du vill överleva.

Runt om i Sverige finns det sådana platser där flyktingar tagits emot och fortfarande uppstår nya sådana platser. Fast nu kallas de boenden.

Inte alla som kom till Sverige under andra världskriget möttes med öppna armar. Söder om Skinnskatteberg, i den skogiga delen av Västmanland öppnades år 1943 ett läger som fylldes med ryska desertörer. Som sovjetmedborgare var de automatiskt misstänkta kommunister och därmed en säkerhetsrisk enligt dåtidens synsätt. Som mest bodde 300-soldater i tolv baracker. Det var förbjudet för lokalbefolkningen att besöka Krampen. Under 1944 skickades soldaterna tillbaka till Sovjet. 1945 lades lägret ned.

Fäbodkulturen har varit spridd över stora delar av Sverige, även om de flesta fäbodar idag finns i den norra halvan av landet. I Tornedalen ligger Hanhinvittikko fäbod, som var i drift fram till 1965. Närheten till finska gränsen gjorde platsen strategiskt intressant under andra världskriget. Åren 1940-1944 var det en lägerplats för Västerbottensregementet. Uppdraget vara att skydda gränsen från ”kuppförerag”. Rädslan för hotet från öst är historiskt djup rotad i svensk försvarsstrategi. Ett 70-tal byggnader, baracker för bostäder, matsalar, sjukvårdslokaler och förråd byggdes upp. Även fäbodstugorna, som inte var byggda för vinterbruk, användes som förläggningar de kalla krigsvintrarna. Bristen på bete för de militära hästarna gjorde att foder fick köpas långväga ifrån. Frö från Luddhavren, ett gräs som normalt sett bara växer längre söder ut, spreds på fäbodvallarna som ett biologiskt kulturarv från krigstiden.

I krigets slutskede hettade det till i Karelen. Flyktingar från norra Finland kom med färja över Torne älv. Andra rodde i små båtar, eller till och med simmade, över gränsälven. För några veckor förvandlades fäboden till ett flyktingläger och flyktingarnas kor fick erfara att gräset var om inte grönare så åtminstone friare på den svenska sidan. Eftersom det var en finsk befolkning som kom fick fäboden ett nytt inslag – bastutält. Barackerna och bastutälten är borta sedan länge. Fäboden finns kvar och är idag ett kulturreservat.

Så när på några incidenter blev Sverige inte militärt indragen i andra världskriget. Men den tyska närvaron i landet ökade under krigsåren. Stockholm blev en central för underrättelsetjänster från både de allierades länder och från Tyskland. Tyska legationen växte. Även de till synes civila verksamheterna expanderade. Bland annat fanns en tysk turistbyrå i Stockholm. Mot slutet av kriget uttrycktes oppositionen mot nazismen mer öppet. När det stod klart att Nazityskland besegrats blev tyskarna en säkerhetsrisk. I herrgårdsbyggnaden vid Axmar bruk norr om Gävle hade Statens utlänningskommission inrättat ett flyktingläger för Balter i början av 1945. De ersattes snart att ”gäster” av en annan nationalitet. De tyska tjänstemännen vid legationen vägrade att inrätta sig i de fängelselika förhållanden som rådde i baracklägret i Bollnäs dit de först fördes och de vägrade att bära fångkläder. Herrgårdsmiljön i Axmar gav ett ståndsmässigt boende, som tyskarna kunde acceptera, som samtidigt var säkert. Innan för herrgårdsmurarna kunde de fortsätta att bete sig som ett herrefolk, trots att kriget var förlorat. Samtidigt spred sig en rädsla för vad som väntade när de måste återvända till Tyskland. Transporten tillbaka dit avgick i augusti 1945. Dagen efter anlände en transport med ungdomar som fritagits från Auswitz. De judiska ungdomarna avlöstes sedan av grupp efter grupp från det krigsdrabbade Europa. Axmar slott revs på 1970-talet. Också Axmar är idag ett kulturreservat.

Under andra världskriget och åren därefter fanns flera statligt inrättade lägerplatser i Sverige. Flyktingar, desertörer och fritagna placerades i särskilda läger. Nationaliteter och politiska åskådningar hölls åtskilda. Många var fysiskt och psykiskt sjuka till följd av krigets påfrestningar. Tyska desertörer placerades exempelvis i småländska Vägershult. Barackerna forslades bort när lägret lades ned men en minnessten påminner om vad platsen. Också svenskar internerades på grund av politiska åsikter. Även senare politiska kriser har genererat flyktingströmningar. Flyktingar från krisen 1956 fick ett tillfälligt boende i Lokal brunn i Västmanland.

I spåren av oroshärdar runt om i världen har flyktingar kommit till det som idag är Sverige. Varför kom de första människorna hit? Varför kommer nya grupper hit idag? Var får de bo? Hur bevaras och förvaltas minnet av lägerplatserna, när spåren av människorna och husen är borta?

Källa: Artiklar i Platsens mänskliga historia.

Krämarstan på Myra, Finnerödja i Laxå kommun

I Finnerödja i Laxå kommun finns en plats som går under namnet Krämarstan och som mellan 1905-20 utgjordes av en sammanhållen bosättning för ett antal resandefamiljer som bl a bedrev handel i Mellansverige. Mellan ca 1860-1920 fanns det flera mer eller mindre permanenta resandebosättningar runtom i landet varav den s k Tattarstaden i Snarsmon i Tanums kommun nog är den mest kända. Vid denna tid var den nedsättande benämningen tattare den allra vanligaste beteckningen på resandefolket bland majoritetsbefolkningen men majoritetsbefolkningen i Laxå använde även en lokal term, krämare, som ibland också kunde användas om kringresande judiska gårdfarihandlare, och som har givit namnet åt Krämarstan. Idag är resandebosättningen Krämarstan övervuxen med grönska och sedan 2010 har ett projekt arbetat med att samla minnen och berättelser som berör platsen och resandefolket i Närke. År 2014 och 2015 genomfördes två arkeologiska utgrävning av Krämarstam som leddes av Örebro läns museum och Länsstyrelsen i samarbete med Finnerödja hembygdsförening, föreningen Resandegruppen och den lokala skolan som ett sätt att lyfta fram resandegruppens kulturarv. Flera seminarier och berättarkvällar har hållits både i Finnerödja och i Örebro. Under projektets gång uppstod flera frågor kring vem som hade rätt att arbeta med platsens historia.

Under 1900-talets första hälft var det vanligt att lokalbefolkningen med de lokala myndigheternas goda minne drev iväg de resande från sina bosättningar och så skedde i Snarsmon och delvis även i Finnerödja liksom på flera andra platser i landet. Den massiva stereotypiseringen och stigmatiseringen av resandefolket som både förestods av regering, riksdag och olika statliga myndigheter samt av forskarvärlden, medierna och kulturvärlden resulterade i regelbundna lokala utdrivningar som i det närmaste kan liknas vid etniska rensningar och vilka kom att pågå ända in på 1940-talet med de s.k. ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948 som det mest kända exemplet.

Under projektets gång har nya berättelser kommit fram som tyder på att avhysningen från Myra inte var lika dramatisk som den tidigare beskrivits. Reseandeföreningen och hembygdsföreningen har tillsammans letat i arkiv och pratat med representanter för de släkter som bodde på Myra. Platsen är idag röjd från skog och utmärkt med en skylt. Inne i området finns de enskilda husgrunderna utmärkta med information om vilka som en gång bodde där. Ytterligare en skylt är placerad vid Finnerödja hembygdsgård och Krämarstan är också numera utmärkt på den kombinerade norsk-svenska Resandekartan.

Källa: Kalejdoskop slutrapport 2012.

Länsstyrelsen i Örebro m fl

Skarpnäckslägret i Stockholm

Under 1900-talets första hälft utsattes den romska minoriteten för en systematisk exkludering och bortsegregering från majoritetssamhällets sida och romer diskriminerades och utsattes för en massiv vardagsrasism och stereotypisering i den dåtida pressen och inte minst i filmens värld som både bottnade i det gamla bondesamhällets misstro mot och förakt för kringresande främlingar och i det s.k. vetenskapliga rastänkandets föreställningar om romer som varande underlägsna och ”primitiva”. 1914 infördes ett invandringsförbud för romer som motiverades med rasbiologiska skäl och med hänvisning till lösdrivarlagen från 1923 och andra lokala bestämmelser tvingades romerna flytta runt i landet och de fick oftast inte bo kvar på samma ställe i mer än några dygn eller några veckor i taget, vilket i sin tur gjorde att de fråntogs sina medborgerliga rättigheter såsom rätten att gå i skola och att rösta i allmänna val då de inte var folkbokförda som permanent boende i en viss församling.

Under efterkrigstiden på 1950- och 60-talen förändrades majoritetssamhällets syn på och behandling av romerna sakta men säkert i samband med den framväxande välfärdsstaten och inte minst tack vare den romska medborgarrättskamp som Katarina Taikon drev och som till slut fick gehör hos den socialdemokratiska regeringen. Romerna skulle nu bli bofasta på sikt och alla romska barn skulle erbjudas skolgång. Som ett led i denna nya politik anvisades romerna i Stockholms stad 1959 till tre platser där de fick bosätta sig tills vidare i väntan på lägenheter i flerfamiljshus – längs Flatenvägen i Skarpnäck samt Ekstubben och Hammarbytäppan.

Det s.k. Skarpnäckslägret kom att bestå fram tills 1963 och utgjordes av vagnar och tält som i många fall var undermåliga och saknade ordentlig värme vintertid. Idag är de romska lägerplatserna i Stockholms stad omärkta och oskyltade och osynliga ovan mark. 2015 sjösatte Historiska museet i samarbete med Mångkulturellt centrum, Stiftelsen Kulturmiljövård och kulturföreningen É Romani Glinda liksom med enskilda romer projektet I stadens utkant som har påbörjat en utgrävning av Skarpnäckslägret med målet att lyfta fram och uppmärksamma det romska kulturlandskapet i Stockholm och göra platsen till en del av det allmänna kulturarvet. Det är symptomatiskt att museet innan projektets igångsättande inte ägde ett enda föremål från den romska minoriteten och förutom romerna själva är det sannolikt få som känner till de olika lägerplatserna i staden trots att det inte var särskilt många år sedan som de stängdes.

http://www.sprakochfolkminnen.se/folkminnen/projekt/i-stadens-utkant.html

http://www.dn.se/sthlm/har-berattas-en-saknad-del-av-sveriges-romska-historia/

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/nyheter-2016/2016-05-02-visning-av-utgravningsplats.html

Reflektionsfrågor:

Är synen på en plats olika om man representerar lokalsamhället eller läser om det på en “nationell” nivå? Kan en plats ha flera berättelser om en och samma händelse? Minskar värdet av en plats för att historien kanske inte är så dramatiskt som berättelserna återspeglat? Hur hanterar vi rätten till representation och vem som har rätt att berätta?

Globaliseringen och landskapet

I - Bruksorten och bostäderna

Förändring av städer och tätorter sker just nu i snabb takt. Det handlar om nya bostadsområden, förtätning av lucktomter, påbyggnad av befintliga hus, ianspråktagande av grönområden. Trycket är stort med bostadsbrist över hela landet, men inte överallt. Situationen är en följd av en långvarig global tendens, som ökat i styrka och blivit en trend – urbaniseringen. I tendens spår följer avfolkade samhällen, försämrad samhällsservice och en växande klyfta mellan lands- och stadsbygd.

För inte så många år sedan stod lägenheter tomma i mindre orter runt om i Sverige. 1970-talets engergi och stålkriser, konkurrense från låglöneländer och atuomatiserad produktion gjorde att det inte längre fanns arbete, de som kunde flyttade dit arbete fanns att få och lägenheter gapade tomma. Fullgoda bostadshus från 1900-talets rekordår revs. I dag har nya svenskarna fått nya hem där. Procentuellt sett märks globaliseringen tydligare i små orter. I storstädernas centrala delar är det svårt att få fram nog med bostäder, handels- och kontorslokaler. Det är där de finansiellt starka vill bygga och de väletablerade verka och bo.

Reflektionsfrågor:

Nu har bruken lagts ner. Nya svenskar som kommer till de små orterna tar över lägenheter som tidigare befolkades av industriarbetare och deras familjer. Hur berättas historien om de små orterna för de nyanlända och hur kan de nyanländas historia bli en del av bruksortens?

II - globaliseringen av stadsrummet

I Örebro finns, liksom i många andra svenska städer, en gata som heter Storgatan. Gatan ligger inom kulturmiljövårdens riksintresseområde eftersom den kantas av ståtliga stenhus som byggdes av de fabrikörer och handlare som verkade ”på Norr”. Det var den expansiva delen av staden, där det ekonomiska välståndet växte efter sekelskiftet 1900, medan den gamla stadsdelen i stadens hjärta föll i bakvatten. De stora butikerna, de heta märkesbutikerna låg långt in på 1900-talet på Norr. Men trenden vände mot slutet av århundradet. Kvar blev de tomma affärslokalerna.

”Får inte jobb, så vi tvingas bli entreprenörer” rappar Erik Lundin. Handel i stort och smått har varit en utväg för många som inte kunnat göra entré på arbetsmarknaden. Långt in på 1900-talet var svenskt medborgarskap och tillhörighet till Svenska kyrkan ett krav för att verka t ex inom staten. Normer kring namn och utseende styr både medvetet och omedvetet vem som får anställning. Att starta egna verksamheter i liten skala har blivit en möjlighet för många. Lokaler är billigare i områden som inte är attraktiva, som gator som kommit i bakvatten och i de mindre orter dit många nyanlända hänvisas eftersom det är svårt att komma in på bostadsmarknaden i ”attraktiva områden”. På Storgatan i norr märks inte globaliseringen i förändringen i själva byggnaderna, men skyltar och innehåll i butikerna har förändrats.

Källa: Platsens mänskliga historia

Reflektionsfrågor:

Den instabila situationen i många delar i världen har gjort att flyktinginströmningen till Europa ökat rejält under de senaste åren. Hur stater ska förhålla sig till invandring har blivit en het politisk fråga. Men hur kommer det mångkulturella, det globala samhället och andra megatrender till uttryck i landskapet och hur uppfattar människor de förändringar som sker?

Hur berättar vi historier om hur Sverige alltid varit ett socialt skiktat samhälle? Hur berättar vi om människor som har haft svårt att få verka inom de ”etablerade ramarna” på grund av härkomst, religion, kön o s v? Och hur berättar vi att det inte är ett etniskt homogent land? Hur har människors olika omständigheter satt spår i landskapet och bebyggelsemiljöer? Hur hanterar kulturmiljövården berättelser om förändringar i landskapet till följd av förändringar av samhället? Hur hanterar kulturmiljövården berättelser om segregering genom historien?

Byggnadsminnen

Byggnadsminnen och byggnaden som minnesplats – Bebyggelse och perspektiv

I Sverige finns det omkring 2 800 byggnadsminnen. Syftet med skyddet är att bevara husens materia som tillskrivs kulturhistoriska värden. Motivet för skyddet, vad det kulturhistoriska värdet anses bestå i, varierar. Det har gjorts studier som visar att vissa kategorier av bebyggelse är väl representerade. Andra kategorier är dåligt företrädda. Alla byggnadsminnen är inte monument eller monumentala. Några byggnader kan vara byggda som monument, andra har blivit det genom att de fått bruk eller minnen kopplade till sig.

Sundsvalls teater är ett byggnadsminne. Den officiella berättelsen om teaterbyggnaden handlar om byggnadens arkitektur och teaterverksamheten i en ort vars kulturliv präglades av handelsmän och industriägare. En annan historia om huset som lyfts fram i sen tid handlar om Frida Stéenhoff, vars pjäs Lejonets unge på Sundsvalls teater 1897. En kvinnlig dramatiker som idag är närmast bortglömd, men som i sin samtid var en rapp kritiker. Hon tog upp ämnen som kvinnlig rösträtt, abort, sexualitet och barnbegränsning, homosexualitet, prostitution och äktenskapet. För att få sin pjäs Lejonets unge uppsatt tvingades författaren att ta till en manlig pseudonym.

I Kungälv ligger en rosamålad 1700-talsbyggnad som är byggnadsminne – Uddmanska gården. Den är ganska typisk för den välfyllda kategorin borgerliga stadsgårdar från 17- och 1800-talet. Länsstyrelsen i Västra Götaland har nyligen gett ut en bok där författarna strävat efter att lyfta fram tidigare okända berättelser om husen. Även Uddmanska gården har fått en ny berättelse som handlar om en kvinna. Lise Meitner tillhörde de många flerdubbelt utsatta kvinnor som måste fly från Tyskland under 1930-talets allt strängare klimat. Hon var både intellektuell och judinna. Meitner hade alla odds till trots lyckats etablera sig som ansedd forskare i sitt hemland Wien. År 1907 blev hon den första kvinnan som disputerade vid Wiens universitet och hennes genom sin karriär som forskare inom kärnfysik fick hon en professur i Berlin år 1926, men hon fick som kvinna ägna sig åt grundforskning. I Berlin blev hon samarbetspartner med Otto Hahn. Som icke arier förbjöds hon några år senare att föreläsa och tvingades i flykt. Genom sin forskning hade hon kontakter som kunde hjälpa henne och hon fick en Anställning vid Nobelinstitutet i Stockholm. Hahn och Meitners samverkan fortsatta via brevväxling. Meitner hjälpte Hahn att uttyda resultaten av hans laborationer. Under en vistelse i Kungälv år 1938, då hon bodde på Uddmanska gården, fick hon ett brev från Hahn. Han hade gjort ett experiment med radioisoptoper som gett ett resultat som han inte kunde förklara. Lisen Meitner kunde däremot förstå att Hahns experiment hade resulterat i en klyvning av urankärnan hade åstadkommit i överensstsämmelse med Einsteins ekvation E=mc2. Upptäckten ledde till att atombomben kunde utvecklas och trots att Lisen Meitners önskan var att kunskapen skulle användas till forskning om energiförsörjning och medicin fick hon i samtiden uppmärksamhet som ”atombombens mormor”. Otto Hahn fick nobelpris i kemi 1944 för den upptäckt han delade med Lisen Meitner.

Källor: Länsstyrelserna, ”Platsens mänskliga historia”, Länsstyrelsen i Västra götland, ”Hus människor och minnen”

http://www.lansstyrelsen.se/Vasternorrland/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/skyddad-bebyggelse/byggnadsminnen/sundsvall/sundsvalls-teater/Pages/default.aspx.folkgrupp”.

Skandiabiografen i Stockholm

Skandia-Teatern eller Skandiabiografen som invigdes 1923 räknas allmänt som en av både huvudstadens och Sveriges mest klassiska biografer med Gunnar Asplund som dess arkitekt och med ett flertal välkända konstnärer som har förestått målningarna längs biografens väggar och de olika utsmyckningarna i salongen. Inte minst betraktas Skandiateatern som en höjdpunkt i den svenska 1920-talsklassicistiska arkitekturen.

Vintern 2015-16 uppmärksammade en grupp afrosvenska aktivister och Afrosvenskarnas riksförbund att en väggmålning signerad Einar Forseth föreställande Julius Caesar som vit kerub iförd lagerkrans och åkande i en triumfvagn med en svart kerub i s.k. bastkjol släpande efter sig i ett rep som påminner om en lynchningsliknande situation borde förses med en förklarande skylt alternativt täckas över eller åtminstone markeras på något sätt. Målningen ingår i en serie målningar som föreställer olika scener ur flera av Shakespeares pjäser och Julius Caesar-målningen ska illustrera en scen ur pjäsen med samma namn.

Efter dialoger och möten med både Länsstyrelsen, SF Bio och fastighetsägaren Hufvudstaden har det framkommit att det inte finns några hinder i kulturmiljölagen som säger att SF kan välja att markera eller täcka över målningen. Fram tills nu har detta dock strandat på att inga konservatorer har velat göra detta och SF har heller inte skickat in någon formell ansökan om att täcka över bilden till Länsstyrelsen. SFs informationschef frågade sig i stället ”Varför skulle den plötsligt vara opassande nu efter att ha suttit där i 90 år?” och tillade samtidigt att ”Men det finns ju alltid en diskussion om hur man framställt indianer, eskimåer och kineser och sådant. Det var ju ofta fördomsfulla målningar av folk från andra kulturer förr i tiden.”

Det ska också nämnas att liknande rasstereotypa bilder även finns som en del i interiören och möblemanget på Stadsbiblioteket liksom i Konserthuset och på Biografen Grand i Stockholm vilka också i samtliga fall härrör från mellankrigstiden.

Norrköpings fängelse I

Sveriges städer växer så det knakar. Städernas centrala delar dammsugs efter byggbara ytor och många gamla offentliga miljöer byggs om till bostäder. Så varför inte bo i ett fängelse? Det valet kan den som vill bo centralt och dessutom nära strömmen i Norrköping snart göra. Det gamla fängelseområdet stängdes 2013 och ska omvandlas till ett modernt bostadsområde. Huvudbyggnaden är byggnadsminne och får inte rivas. Några andra äldre byggnader byggs om, andra rivs och området förtätas med nya hus.

Det första spinnhuset i Norrköping anlades under 1600-talet. Det var bara i drift under en kort period. I mitten av 1700-talet byggdes ett nytt spinnhus och där fanns också en avdelning för män, rasphuset. Redan då var Norrköping en industristad. Spinhuset löste två problem, förvaring av kvinnliga lösdrivare, prostituerade, brottslingar och andra som av andra kvinnor som hamnat utanför samhället skulle avtjäna straff och/eller ”göra rätt för sig” och textilindustrin behövde arbetskraft. Spinnhuset drevs av en privat arrendator som själv drev en textilfabrik. Kvinnorna spann garn och männen framställde pigment att färga garnet med. Det rådde arbetstvång och arbetsdagarna var långa. År 1790 blev anstalted en kronoanstalt för kvinnliga fångar och flyttade till den nuvarande platsen. En del kvinnor hade med sig sina barn, det officiellt blev tillåtet från 1816. Från 1850 blev Norrköpings kvinnofängelse en riksanstalt. 10 år senare inrättades en särskild avdelning för ”sinnessjuka fångar”.

Från 1918 byttes kvinnorna mot svårhanterliga unga män och 1928 även vuxna män. Den textila tillverkningstraditionen fortsatte. Männen vävde mattor och tyg till fängesleunderkläder. Norrköpingsfängelset var en säkerhetsanstalt där fångar som bedömdes som samhällsfarliga placerades. Det avspeglades i att allt fler säkerhetsanordningar infördes under 1900-talets gång. Även om livet i fängelset successivt blev mer inriktad på vård än straff ökade avskärmingen från omvärlden. 1970 utbröt en stor hungerstrejk vid anstalten. På 1990-talet lades de strängaste avdelningarna ner, samtidigt som fängelset klassades ner så att så kallade rymningsbenägna fångar inte längre togs emot. Under 2000-talet blev delar av fängelset häkte innan anläggningen slutligen lades ned och såldes år 2013.

Detaljplan har ännu inte fastställts. Alla gillar inte att fängelset blir ett bostadsområde. Det kommer att bli ganska dyrt att bo där, läget är centralt och därmed eftertraktat. En Facebooksida har startats där förlag och synpunkter läggs upp. Områdets historia har också uppmärksammats i och under palneringsstadiet. 2015 bjöds 10 konstnärer in som på olika sätt fick uttrycka sig i var sin cell. 2016 visades en utställning om Jhonny Cash och konserter med hans musik anordnades i fängelsekyrkan. En audioguide med rafflande beskrivningar av ökända rymningarna år 1988 från anstalten har tagits fram av studenter som pluggar Kultur, samhälle och mediagestaltning vid Linköpings Universitet.

Källor:

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/9462/Rapport%202016_26%20Drag.pdf?sequence=1

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/10655/rapport2017_21_norrk%C3%B6ping.pdf?sequence=1

www.kultursidan.nu/p=25124.

Reflektionsfrågor:

Hur kan vi bättre illustrera fler perspektiv på landets historia när vi väljer ut och beslutar om byggnadsminnen? Hur kan vi komplettera de befintliga beskrivningarna av byggnadsminnena så att fler perspektiv av landets historia belyses?

Vad som skulle hända om alla kulturmiljöer, institutioner och offentliga platser skulle rensas från sådant som kan vara kränkande och stötande? Löser det problemet med t ex afrofobi? Var drar vi i så fall gränsen för vad som är kränkande? Vem har rätt att avgöra vad som är kränkande, eller inte, idag och i ett historiskt perspektiv? Hur förändras det som kan vara kränkande i förhållande till globaliseringen? Kan vi föra en offentlig diskussion om historien och kulturarv och vilket ansvar har vi som arbetar i kulturarvssektorn?

Det görs ibland konstnärliga och kulturella satsningar i ett område i ”mellanperioder” som på olika sätt förhåller sig till platsens historia. Hur kan ett områdes sociala historia lyftas när det permanent byter användning? I det här fallet har kvartersnamnet ingen antydan om platsens sociala historia, skulle ett namnbyte ha varit önskvärd?

Gravplatser, arkeologin och historien

Norrköping fängelse II, spinnhusets begravningsplats

Förändringar i bebyggelsens användning i tätbebyggda områden föregås av planarbete. En ny detaljplan ska tas fram enligt bestämmelserna i PBL. I samband med det arbetet kan det bli aktuellt med arkeologiska utredningar.

Fängelset i Norrköping, tidigare spinnhuset, ligger i anslutning till Matteus kyrkogård. Länsstyrelsen beslutade att förundersökningar skulle göras. Det fanns kartmaterial som visade att det fanns en begravningsplats utmärkt på en karta från 1790-talet. Förundersökningen som genomfördes 2015. De gjorde klart att det funnits två tidigare begravningsplatser inom fängelseområdet. Arkeologerna påträffades kroppar som tillhört kvinnor och barn och som begravts under 17- och 1800-talen. Utgrävningarna omfattade bara de ytor som kommer att beröras av markarbeten i samband med och nybyggnation i området. Arkeologerna tror att det finns ytterligare cirka 600 personer begravts i området. Några begravningar var massgravar som förmodligen använts i samband med epidemier. Staden drabbades av flera gånger av pest och kolera. Begravningar skedde inte alltid på stadens begravningsplats utan i närheten av de dödas hem. Några av de påträffade gravarna är sannolikt äldre än fängelset.

I samband med ett vatten och avloppsarbete genomfördes ytterligare en förundersökning inom fängelseområdet. Under grävarbeten hade en avfallsgrop kommit i dagen som delvis var skadad av äldre grävningsarbeten och delvis skadats innan arbetena avbröts. I gropen hittade arkeologerna rester av hushållsavfall från fängelsetiden. Soporna kan berätta om kosthållningen och levnadsstandarden i fängelset. Undersökningen hade också till syfte att se om det fanns fler spår efter begravningar för att avgöra begravningsområdets omfattning och se om det fanns spår efter andra verksamheter som kunde knytas till fängelsets verksamhet.

Uppsala högar – en kulturmiljö i konstant förändring

Vissa platser är som ikoner. När vi tänker på forntiden är det inte osannolikt att tänkarna förr eller senare vandrar till de mäktiga högarna i Gamla Uppsala. Faktum är att platsen blev ryktbar redan för 1000 år sedan. Adam av Bremen var först med att i text beskriva kullarna på Upplandsslätten som en hednisk kultplats. Där hade det asagudarnas centraltemplet stått och där växte “det evigt gröna trädet”. På hans berättelse vilar senare tolkningar av platsen.

Med det Göticistiska tankegods som skulle motivera att Sverige under 1600-talet tog plats världshistorien som en protestantisk stormakt blev Uppsala en central plats för bevisföring. Skandinaverna var i rakt nedstigande led barn till Noha, vars son Jafeth hade förirrat sig till den nordliga halvön sedan syndaflodens vattenmassor dragit sig tillbaka, enligt denna historieskrivning. I Suecia Antiquas avbildning av platsen syns kullarna i förgrunden. Den gamla kyrkan, efterföljaren till hednatemplet, reser sig högt strax bakom och i fonden tronar Uppsala slott, enväldets symbol. Domkyrkan anas nedanför slottet. Kungamakten stod högre än den andliga i det protestantiska Sverige.

På 1800-talet uppfanns vikingen så som många fortfarande tänker på honom. För han är en man - en våldsman med horn och svärd som rövar guld från de katolska klostrens enfaldiga munkar. Med Skandinavismens studentmöte blev Uppsala en central mötesplats där de nordiska folkens gemensamma och stolta fornhistoria hyllades.

Splittringen av den nordiska känslan av samhörighet följde i spåren av det sena 1800-talets utveckling. Nationalismen utmanade gränsöverskridande samhörighetskänslor. Norge ville bli en fullt självständig egen nation. I Sverige stretades det emot, nationen riskerade att falla samman. Men i identitetsskapandet blev gamla Uppsala mera svenskt än nordiskt. Carl Larsson ville skapa ett svenskt minnestempel för storslagna svenska män vid Uppsala högar.

När demokratiska rörelser började höja sina röster fick Gamla Uppsala återspegla de uråldriga demokratiska traditionerna genom sin funktion som tingsplats. Där utmanade folket kungamakten genom Torgny lagman. Bilden av en plats där människor samlades till blot, där inte ens kungamakten var säker växer fram under 1900-talet.

Demokratiska krafter skulle i sin tur utmanas av antidemokrater som medvetet piskade fram kravallstämningar vid högarna i ett kritiskt skede av andra världskriget. Våren 1943 hade Nazitysklands framgångar vänts till bakslag och allt fler vågade höja rösten mot fascismen. Det gjorde även den svenska regeringen, i sviterna av att den svenska U-båten Ulven sänkts av tyska flottan. Kanske kände de svenska nazisterna ett behov av att avleda den mediala uppmärksamheten.

På 1900-talet gjorde kulturminnesvården på allvar entré i Uppsala. Undersökningar av platsen inleddes 1926. Stolphål hittades vid Gamla Uppsala kyrka som togs som bevis för att det stått ett tempel på platsen. 2012-2013 utfördes de senaste grävningarna. Ännu är det i huvudsak de maktbärandes område som grävts ut. Bönderna, hantverkarnas och trälarnas bostäder har man ännu inte hittat. Grävningarna har varit fyndrika. Nya tolkningar av Gamla Uppsala som plats tar nu form. Uppsala är en plats med många berättelser. Och i museet kan barnen gå i vikingaskola.

Källor: Magnus Alkarp. Forntiden som fond.

Platsens mänskliga berättelser

www.arekologigamlauppsala.se

Dö ska vi alla göra – begravningsplatsernas kulturarv 1

En av alla tusentals kyrkogårdar i Sverige är världsarv, Skogskyrkogården i Stockholm. Ett världsarv ska ha betydelse för hela mänskligheten. Då är en kyrkogård ett logiskt val – dö ska vi alla göra.

Kulturmiljövården har i samverkan med Svenska kyrkan i ökande grad uppmärksammat kyrkogårdarna som kulturarv. I flera län har gravar inventerats och beskrivits utifrån arkitekturhistoriska värden. Även det gröna kulturarvet har uppmärksammats.

Länsstyrelsen i Västerbotten har undersökt hur människor i allmänhet betraktar begravningsplatser utifrån frågeställningen: Kan kyrkogårdar värderas på olika sätt och kan det finnas olika uppfattningar om vad som är intressant att bevara när det gäller kyrkogårdar? Västra kyrkogården i Umeå har valts som exempel. Kyrkogården är ett typiskt exempel på att begravningsplatser under 1800-talet började förläggas utanför städernas dåvarande centrum. Skälet var hygienismen. Just den här begravningsplatsen förlades intill stadens äldsta sjukhus. Byggnaden från 1780-talet finns ännu kvar och är byggnadsminne. I dag har Umeå växt och begravningsplatsen ligger omgiven av bostäder. Det upplåts inte längre några nya gravar där. De begravningar som förekommer sker i befintliga gravar. Det är vanligt i Sverige att gravar återanvänds för att en kyrkogårds kulturhistoriska karaktär ska kunna bibehållas.

Kulturmiljövårdens beskrivningar av de kulturhistoriska värden som finns på kyrkogården handlar om

Gravvårdar med speciell konstnärlig utformning och sällsynta typer

Gravvårdar med tidstypisk utformning och gravvårdar av hög ålder

Gravvårdar av person- och lokalhistoriskt intresse.

Under en sommar ställdes personal från länsstyrelsen frågor av om vad de som vistades på kyrkogården uppskattade. Länsstyrelsens egen slutsats från den undersökningen är att medan kulturmiljövården fokuserar på de arkitektoniska inslagen ägnades besökarens intresse mer åt de känslor som platsen ingav. För besökarna var kyrkogården en plats där man upplevda lugn, blev avslappnad och till och med glad. Det var snarare kyrkogårdens lummiga och gröna karaktär än de förmalt ordnade inslagen som uppskattades av besökarna. Ingen av besökarna nämnde gravvårdarna, som låg i fokus för den kulturmiljövårdens värdering.

(Källa: Platsens mänskliga berättelse, Nina Karlsson; Västra kyrkogården i Umeå)

Döda och begravda – begravningsplatsernas kulturarv 2

Några begravningsplatser har blivit besöksmål. Père-Lachaise i Paris, Qin Shi Huangdis mausoleum i Kina och krigskyrkogårdar i Normandie. Några är kända för kända personer och andra för okända.

I Sverige finns också kyrkogårdar där kända personer fått sitt sista vilorum och som blivit besöksplatser av den anledningen. På Östra kyrkogården i Göteborg kan vi följa handelsstadens elit, redarna och industrialisterna på ”rikemanskullen”. För Norra kyrkogården i Stockholm har en privatperson gjort en guide till kända personers gravar och kända konstnärers konstverk på eget initiativ. Det säger kanske något om vad som uppskattas av många. Men just personhistoriskt intresse är traditionellt sett också ett värdekriterium för kulturmiljövården, var kvalgränsen går kan diskuteras. De kungliga gravarna i domkyrkorna har både personhistoriskt och konsthistoriskt värde. De som hade råd engagerade gärna en känd konstnär eller arkitekt som formgav monumentet som skulle skänka evig glans.

I Sverige råder religionsfrihet – man måste inte tillhöra någon religion och är man religiös får man själv välja samfund om man är över 12 år. Bestämmelser om religionsfrihet slås fast i regeringsformen. Men vad händer med kroppen efter döden – dö ska vi alla göra, kända som okända. Hur utformas våra gravar utan att inskränka på kulturhistoriskt värdefulla kyrkogårdar och begravningsplatser?

Östra kyrkogården i Göteborg förvaltas av Svenska kyrkan. Norra begravningsplatsen i Solna är en kommunal begravningsplats. Även kommunala begravningsplatser faller under Kulturmiljölagen. På begravningsplatser och kyrkogårdar finns numera begravningsplatser för andra trossamfund än Svenska kyrkan; judiska, romersk-katolska och ortodoxa. Det mångkulturella blir synligt genom andra begravningskulturers inslag, blommor eller inte blommor, fotografier, andra symboler. Men också den svenska kyrkans gravtraditioner har varierat genom århundraden.

Dö ska vi alla göra – begravningsplatsernas kulturarv 3

Alla har inte blivit begravda i enskilda gravar. Alla gravar har inte fått vara ifred. Alla har inte begravts hela. I våra museer och vid forskningsstationer finns lämningar efter människor. En del har sålt sig ”av fri vilja” för att bli studieobjekt för den medicinska forskningen efter döden - ett sätt att få lite drägligare ekonomi under jordelivet. Brottslingar, fattiga och sjuka som inte kunnat betala för sin begravning har mött samma öde som återbetalning av de kostnader de orsakat samhället i livet.

Andra lämningar efter människor är de som av etniska eller arkeologiska skäl blivit museiobjekt. Det kan röra sig om lämningar efter människor från forntiden och från ”exotiska kulturer”. Under 1800-talets senare del var Sverige ledande inom antropologisk forskning och människomaterial togs till bl a Naturhistoriska museet som forskningspreparat. Lämningar efter inhemska minoriteter och urfolk finns också. Särskilt uppmärksammade har de samiska kvarlevorna i Nordiska museet samling blivit.

Repatriering, återbördande och återbegravning av kvarlevor har under senare år blivit en aktuell fråga i kulturmiljövården.

Källa:

http://shmm.se/wp-content/uploads/2016/05/FoU-Rapport-15.pdf

Reflektionsfrågor:

Hur ser det ut på de platser du möter. Finns det en enda berättelse?

Hur uppträder vi i mötet med platser som uppenbart förknippas med politiska syften?

Hur kan begravningsplatser och kyrkogårdar bli angelägna kulturmiljöer?

Är det bara det ordnade som har kulturmiljövärden?

Minnesstenar över de som dött i epidemier finns i stadens kyrkor, men hur minns vi människorna, vuxna och barn, som var intagna på anstalten i framtiden? Hur kan undersökningsplaner skrivas så att de arkeologiska insatserna tydligt bidrar till att beskriva sociala strukturer i samhället?